matidah

Jag hade inte fattat ännu att det var sista gången. I torsdags var sista gången jag gick på och även tillhörde anderstorpsskolan. Nu sitter jag här, för att ta med mig allt skolarbete jag genom gymnasietiden beklagat mig över. tänk att min gymnasietid bara var några 100 worddokument som så enkelt bara kan flyttas över till ett 7 centimeters fickminne. Så fjuttigt och så fånigt. Men till alla dessa worddokument hör så mycket annat. Tårar, glädje, kompisar, glädjeskutt, skratt, skolmat, godis, skåp och allt annat. Jag inser nu när jag sitter här, på anderstorpsskolan att jag inte tillhör den längre. Den brukade vara livad och glad, ledsen och mörk. Idag är den bara tyst och ensam. Som att någon bara har dragit sina vingar över skolan och elever och lärare följt med i vinden. Den där vinden tänkte jag bara följa nu, till nästa fas i livet, det så kallade LIVET. För det är nu allting börjar.



Första steget in i gymnasiet hade just tagits här. Här hade inte ett worddokument hunnit skrivas. Nu tar jag mina 100dokument och lämnar gymnasiet, för gott, med stegen riktade framåt.