Han som dog, han känner jag...och alla andra!
Han sa att såfort någon dör, så känner helt plötsligt hela världen den personen?
Och det är ju faktiskt så. När personen levde hade man inte en koppling till den. Men när han helt plötsligt är borta så hittar man alla möjliga kopplingar för att på något sätt få fram: jag kände han.
Typ : jamen han som dog han kände mammas moster, eller mammas moster hade jobbat med han någon gång.
eller Typ: jamen han som dog spelade i min storebrors kompis gamla hockeylag.
OCH? ska man tycka synd om dig helt plötsligt? är det inte den döde man ska sörja för, eller hans på riktigt nära och kära?
Vad är detta för hävdning egentligen?
Är det för att på något sätt känna gemenskap med den döde?
eller är det för att folk ska tycka synd om en "jaha du kände han visst"?
eller är det helt enkelt bara för att ha något att säga eller typ trycka ner dem som sa det " tro inte att du vet någonting om det här, jag vet mer än du"
Vi har ett konstigt beteende måste jag erkänna och tack mikke för den funderingen!
Haha. Jag tror inte det finns något bra svar på den frågan, men personligen tycker jag det låter som att när någon säger "jo han stog bakanför min pappas grannes norrlänska gudmoder i kön en gång" så är det typ för att skryta på nått sätt. Det känns så iaf! Som att det vore frääänt att man har hade nån koppling till personen som har dött.
Haha. Jag tror inte det finns något bra svar på den frågan, men personligen tycker jag det låter som att när någon säger "jo han stog bakanför min pappas grannes norrländska gudmoder i kön en gång" så är det typ för att skryta på nått sätt. Det känns så iaf! Som att det vore frääänt att man har hade nån koppling till personen som har dött.
ELLER HUR! ska det vara positivt att känna den som dödde? det är väl bara bra att det är nån okänd så man slipper böla över det ju.
